Knep & knåp

Långt hår och örringar av tukanfjädrar är kännetecknande för shuarhuvuden. Den
tjocka, läderaktiga huden bevarar det ihåliga huvudets form.

 År 1923 kom det här troféhuvudet (ovan) till ett museum i Skott­land. Man trodde att det var från västra Amazonas, där indian­stammen shuar, som även kallas jívaro, lever. Detta folk ansåg att en dödad fiende hade en hämnande ande inom sig och att det enda sättet att besegra anden var att krympa den dödes hu­vud och gen­omföra särskilda ceremonier.

I slutet av 1800-talet, då ett stort antal européer kom till Amazonas, blev dessa krympta huvuden, eller tsantsa, populära souvenirer. To­bias­ Houlton, som studerar rättsmedicinsk rekonstruktion vid Dundee University i Skott­land, har återskapat ­hu­vudets­ ansikte. Genom att experimentera med shuars metoder på grisar kom han fram till att brosk inte krymper, vilket ger den uppnäsa som är typiska för tsantsa.

Så krymper man ett huvud
Segerherren lade ett snitt på fiendens avhuggna huvud och skalade av huden från kraniet. På så vis fick han en smidig mask av hud och hår.

1. Värmebehandling: Huden lades i blöt i varmt vatten. Se­dan skrapades allt fett av. Snit­tet­ syddes ihop och varma stenar stoppades in i öppningen i halsen.

2. Ansikts­behandling: Huvudet fylldes med varm sand, som fick det att krympa och torka. An­­sik­tet ströks med kol och slä­ta­des till med heta stenar.

3. Segertrofé: Huvudet, som nu var stort som en knytnäve, röktes för att bevaras. Huvudet bars ­sedan i ett snöre om halsen.